En saga om ett träd

Det här är den Nexaliska redogörelsen för hur landet skapades, och den, i Nexalia, vedertagna sanningen.

Den Nexaliska Skapelsemyten

För många, många år sedan, långt innan alverna styrde och långt innan civilisation som vi känner den idag, kom Myvmare ner och vandrade på den mark som var så ny som nyfallen snö. Hen gick från ände till ände på kontinenten, sökandes efter den perfekta platsen för sin symbol. Efter flera års letande hittade hen tillslut en plats, en fin sjö inte långt ifrån bergskedjan som delar kontinenten, och där, på en udde, planterade Myvmare ett träd. Några hävdar att detta är världens första träd, andra hävdar att det inte stämmer, men det är i alla fall ett av Ekayas äldsta, fortfarande levande träd.

Myvmare döpte trädet till Nexa, och för att skydda henne mot världens faror reste hen en ring av berg runt Nexa och sjön, för att skapa en dal där hon kunde levas och frodas och växa sig stor och stark och stolt. Myvmare tog hand om sin skapelse under många år, och under hens vakande hand växte sig Nexa. Hon växte och växte och växte, större och starkare och stoltare för varje år som gick. Men Myvmare kunde inte stanna för evigt, och behövde tillslut lämna Nexa själv, med enbart sjön att spegla sig i som sällskap. Så där stod Nexa, ensam i många, många år.

När en grupp av alver och människor till slut hittade trädet, hade hon gått från att vara stor och stark och stolt, till att vara ensam, ledsen och förtvinad. Hon tittade på sig själv i sin spegel. Ovårdad. Oskyddad. Oälskad. Hon talade till gruppen; hon bad dem vakta henne, bygga deras hem i hennes dal och uppfostra sina barn för att skydda och älska henne. Hon berättade för dem om frid och om styrka, om att vänta för rätt tillfälle att agera. Hon berättade för dem om vänlighet och trygghet, om ärlighet och kärlek, om vänskap och smärta. Hon berättade hur det känns att få en gren avhuggen av en vass yxa, att känna den växa tillbaka just som någon annan hugger av en annan kroppsdel. Att se sina lemmar brinna. Hon berättade om ilska, hur det känns att vilja slå tillbaka men inte vara förmögen att röra sig eller göra något åt det, om att bli bränd och svedd och sårad. Hon berättade om en värld av aska.

Gruppen lugnade ner henne, de lovade att vakta henne, att bygga sina hem där och att uppfostra sina barn till att skydda och älska henne. De samlade resurser och byggde den första bosättningen i vad som snart, men inte än, skulle bli kallad Nexalia.

De bodde där under många år och tog hand om Nexa vid den ännu namnlösa sjön i den ännu namnlösa dalen. Och Nexa, Nexa växte sig stor och stark och stolt igen, hennes bark läkte och hennes grenar och löv sträckte sig ännu en gång mot himlen. Tills en grupp arga människor kom för att hugga ner Nexa.

En modig, ung alv stod upp för trädet, skyddade henne med sitt liv och blev dödad för det. Hens namn var Tenaria, och när hens livsblod rann ner i sjön sänkte Nexa återigen sina grenar mot marken. Hon grät tårar av blod och ilska, och lovade att Tenarias namn aldrig skulle glömmas. Vid solnedgången döpte hon sjön efter den modige alv som dött för henne.

Från och med den dagen kom sjön att kallas Tenaria, och några svär på att de än idag hör hens dödsskrik när de sover under Nexas grenar, tillsammans med trädets sorgfyllda rop och tårar av blod och ilska.

Människorna som försökt hugga ner Nexa flydde, och berättade snart en historia om ett mystiskt träd med ett mystiskt folk som vaktade henne. Eftersom de hört att trädet kallades för Nexa, valde de att kalla hennes väktare för Nexalier. Och det namnet kom att fastna i många år som kom.

Fler träd började växa runt Tenaria, en del kallade dem barn av Nexa. De växte sig stora och starka och stolta, och snart täckte deras kronor marken, täckte dalen som för många år sedan var tom. Den nya generationen Nexalier bestämde sig för att flytta upp med träden, de byggde sina hem högt upp i skyn, långt ovanför marken och de monster som hittat dit för att stanna.

För att inte lämna Nexa ensam, eftersom de svurit att skydda henne, rev de den första bosättningen och byggde en ny ovanpå sjön, ovanpå Tenaria, så de kunde hamna närmare både Nexas och deras rötter. Och de vaktade henne, varje dag sedan dess och för varje dag som kommer. De vaktade hennes rötter och hennes grenar och hennes sjö.

Och Nexa var tacksam, hon gav sina beskyddare delar av henne själv för att försäkra sig om att de alltid skulle vara kapabla att beskydda henne. Från hennes frivilligt givna grenar, skapades de farligaste vapnen i hela området. Ett tecken på hennes tacksamhet, och ett tecken att bäraren tjänat henne väl. Ett vapen som enbart ska hanteras av någon som är beredd att skydda Nexa med sitt liv, precis som Tenaria gjorde för så många år sedan.