En Lång och Blodig Historia

Detta är en redogörelse för Det Garonska Imperiets historia, från skapandet till erövringen av Cordotiva.

Historia

År 1 - Grundandet av ett imperium

Det Garonska Imperiets historia är blodig och långdragen. Grunden till imperiet lades 26 år innan den moderna tideräkningen med födseln av Amada Sedor, hon. Amada växte upp i ett Gara som led av inbördeskrig och svält. Hon lärde sig tidigt krigets konst från sin mor som ledde ett kompani legoknektar, och visade sig vara en synnerligen skicklig krigsmästare. År efter år flockades fler soldater under kompaniet och när Amada tog över ledarskapet efter sin mors bortgång lede hon en armé som med våld och diplomati lyckades ena det garonska folket.

År 1 ockuperade Gara grannländerna Gelderland och Kampenwald och därmed tvingade det Romemberghska förbundets ledare Fyn vann der Dolch, han, att svära trohet till Amada Sedor. Romembergh blev därmed den första av imperiets vasaller.

År 5 - Erövringen av Caphar

Fem år efter att Romembergh erövrats röstade Senaten i Caphar enhäligt för att låta landet bli en vasallstat till Gara. Med både Romembergh och Caphar under Amadas kontroll kunde gränserna säkras och många av formerna för hur imperiet skulle komma att styras kom till under denna period. Det imperiska rådet möttes för första gången i Gara och under Amadas livstid förblev detta imperiets gränser.

År 54 - Den kejserliga familjen och Amadas bortgång

År 5 födde Amada tillsammans med sin gemål Caius, han, dottern Lidia, hon. Två år senare föddes Marcio, hen, och ytterligare fyra år senare kom det tredje och sista barnet, Rome, han. Trots Amadas egna uppväxt uppfostrades samtliga barn som högättade och skolades därefter. Lidia lärdes upp i konsten att föra krig och diplomati, Marcio hade magiska förmågor och blev en känd magiker, och Rome sökte sig tidigt till gudarna och blev vid 28 års ålder utnämnd till Pontifex och påbörjade det som kom att bli Comitium.

När Amada avled år 54 utnämnde Lidia sig själv till Garas andra imperator och utropade Det Garonska Imperiet. Garas huvudstad döptes om till Sedora.

Lidia regerade över imperiet med sina syskon vid sin sida, vilket etablerade traditionen av att Pontifexen och en magiker ses som Imperatorns närmaste rådgivare. Syskonen ägnade mycket tid åt att planera och grunda nya städer och mycket av den infrastruktur som Gara nu är känd för fick grunden lagd under deras regeringstid.

År 89 - Imperator Lidias död och Kriget mot Zelicáj

Det Det Garonska Imperiet frodades fram till att Lidia dog år 89 utan arvingar, och Arvon Tinello, han, tog makten. Arvon, barnbarn till Caius bror, var den närmaste levande släktingen som är intresserad av makten, och utsåg därmed sig själv till den tredje imperatorn. Arvon var dessvärre inte en lika omtyckt imperator som de två tidigare, och för att visa att han också var kapabel att styra Imperiet förklarade han krig mot Zelicáj.

Att ta över Zelicáj visade sig vara en betydligt svårare process än Arvon först trott, då Zelicájs splittrade styre gjorde det omöjligt att ta över hela riket i ett svep. Med hjälp av Caphars vapenmakt tog Arvon långsamt över bit för bit av Zelicáj, men led stora förluster på vägen.

Efter 14 år av hård krigföring avled Arvon på slagfältet mot Zelicáj. Hans ena barn, Nerio Tinello, hen, som kämpade i samma slag såg sin far falla och utropade sig själv till hans efterföljare under pågående strid. Med nytt mod och ungdomlig energi lyckades Nerio vinna slaget, men retirerade därefter tillbaka till Sedora för att bygga upp sina arméer och styrkor igen. Fullt upptagna med att vara i aktivt krig, var det ingen som vågade ifrågasätta Nerios rätt till Imperators-titeln, och eventuella personer som lyfte frågan negativt skickades raskt ut till frontlinjen för att aldrig återvända.

Genom att hitta allierade i de erövrade delarna av Zelicáj lyckades Nerio sakta men säkert fortsätta erövringen av Zelicáj. I hopp om att vända turen till sin sida beordrade hen år 131 att ett stort tempel skulle resasi Comitium, för att försöka få gudarna på sin sida. Huruvida det hjälpte eller inte förtäljer inte historien.

Efter att ha lyckats erövra ungefär hälften av Zelicáj, valde Imperator Nerio själv att avgå, och utsåg sitt barn Maia Tinello, hen, till sin efterträdare. Under sin uppväxt hade Maia fostrats i Caphar för att få militärutbildning skyddad från kriget, och lärde sig inte bara att föra krig utan även konsten av spioneri.

Genom att etablera ett spionnätverk i Zelicáj och förhandla till sig vapenleveranser från Cordotiva, förmådde Maia vända striderna till sin sida och efter 30 år som Imperator avsluta det Arvon påbörjade. Hela Zelicáj svor sin lojalitet till den garonska flaggan och 83 år av aktiv krigföring hade äntligen nått sitt slut. Hela det Garonska Imperiet kunde äntligen andas ut.

År 177 - Att bygga upp ett Imperium

Med ett imperium hårt drabbat av en lång krigskampanj, och en extremt låg fokus på de egna rikena, fick Maia ett splittrat rike att återställa. Ruinerade efter striderna och tömda på såväl soldater som civilt folk, blev det en tidskrävande process att bygga upp imperiet igen. Zelicáj erbjöds en stol i rådet som en ny vasallstat, och Caphar belönades med ytterligare en för sina insatser i övertagandet av Zelicáj.

I drygt trettio år styrde Maia sitt imperium med järnhand, färgad av Caphars mer blodiga sidor och fast besluten om att imperiet inte skulle falla ett lika korrumperat öde till mötes. Hen lyckades med hedern i behåll styra sitt rike och vasallstaterna började återgå till sina tidigare skick. Barn föddes, städer rustades, vägar restaurerades och skogar återplanterades.

När Maia avled vid hög ålder utan utsedd efterträdare skedde ett maktvakuum, och det Garonska Imperiet stod utan Imperator i nästan två år. Efter en mindre intern maktkonflikt där Rådet desperat styrde Imperiet under tiden, lyckades Defir Gilrona, han, tillslut ta makten. Defirs väg till makten är än idag mycket omdiskuterad, och många hävdar att han med hjälp av gifter och droger säkerställde ett klimat där ingen vågade protestera när han utropade sig själv till Imperator.

År 210 - Med siktet inställt på Telam

Efter en mycket omtyckt Maia som Imperator, fick Defir stora skor att fylla. Med hårt arbete, en del gifter och tack vare vänner i Romembergh, lyckas Defir behålla sin titel och dessutom uppfostra barn, varav ett kom att efterträda honom. Kasula Gilrona, hon, efterträdde sin far när han på grund av ålder och sjukdom valde att kliva ner som imperator.

För att imponera på sin far, och visa att hon minsann också kunde orsaka stordåd, bestämde sig Kasula för att det var lägligt att erövra Telam efter två år som Imperator. Efter att ha samlat hela den imperiska armén marscherade Kasula in i Telam i slutet av år 252 och förklarade krig.

För Kasula själv kom kriget mot Telam att bli ett kort projekt. Året efter hon förklarat krig försvann hon mystiskt bakom fiendelinjen och återsågs aldrig igen, åtminstone inte vad historieböckerna anger. Istället lämnades Kasulas elvaåriga son, Elion Gilrona, han, som utsedd efterträdare. På grund av sin ringa ålder ansåg Rådet att Elion inte var mogen nog att bli Imperator ännu, och Navin Sethwi, hen, utsågs till ställföreträdande Imperator tills Elion blev myndig. Kriget mot Telam fortsatte, trots komplikationerna med makten.

År 257 - Ett tidigarelagt makttagande och ett övertaget Telam

Inte helt nöjd med beslutet att inte få sitta som Imperator, beslöt sig Elion vid femton års ålder för att avrätta Navin sittandes på tronen och ta titeln som Imperator åt sig själv. Elion blev därmed den yngste Imperatorn i den Garonska Historien och lyckades, trots sin initialt unga ålder, styra Imperiet med viss framgång, trots det negativa rykte hans ättlingar orsakat släkten Gilrona.

Efter många, långa år av krigföring såg kriget mot Telam ut att få ett slut, och Elion begav sig ut på slagfältet tillsammans med sin armé för att erövra den sista återstående biten av Telam, huvudstaden Telam'qi. Telams försvar leddes av regenten Loghif Selch, hon som tappert kämpade för sitt land.

Under denna strid, som visade sig vara framgångsrik för Imperiet, sköts Elion till döds på slagfältet. De som stod nära hävdade att de inte såg vad som hände, och trots noggranna utredningar gick det inte att avgöra om de dräpande skotten kom från fiendelinjen eller Imperatorns egna armé. Zanida von Kathia, han, som var utsedd till rådande krigsmästare och dessutom befann sig i närheten av den fallna Imperatorn, tog den Garonska flaggan och utropade sig själv till den nya Imperatorn. Zanida avslutade striderna mot Loghif och avrättade henne inför massorna på torget i Telam'qi. Telam ansågs erövrat och Imperiska flaggor hissades runtom i staden.

År 313 - En tid för återhämtning

Imperator Zanida fick, likt många av sina företrädare, en process av att bygga upp det Garonska Imperiet igen framför sig. Telam tog under erövringen stor skada på de flesta större städerna, och deras huvudstad Telam’qi var nästan jämnad med marken. För att visa för alla i Telam att det var för det bättre att de hade anslutit sig till Imperiet, finansierade Zanida stora delar av restaureringen av Telam’qi. Detta fick många i den Telamska huvudstaden att bli genuint lojala mot Imperiet, och det tankesättet har varit väl etablerat i staden sedan dess. Det gamla regentpalatset, Castellum Azem hade dock klarat sig från stridigheterna och lämnades orört för att påminna de kvarlevande om Imperiets godhet. Att resten av familjen Selch de kommande åren jagades och avrättades var inte någonting som diskuterades i landet,

Efter erövringen av Telam återstod bara Cordotiva som fritt land på den sydöstra sidan av kontinenten, men på grund av det fortfarande rådande samarbetsavtalet som Imperator Maia Tinello ordnat nästan trehundra år tidigare, undvek Zanida att förklara krig.

Så gjorde även Zanidas efterträdare och tillika dotter Imperator Lohris von Kathia, hon. Lohris etablerade ett ännu stabilare samhälle och lade stor vikt vid det religiösa, efter att ha spenderat mycket tid i Comitium under sin uppväxt.

För Lohris följde nästan hundra år av fred i Garonska Imperiet för såväl henne själv som efterföljande imperator Amail von Kathia, hen. Hela imperiet rustades, vägar förbättrades ytterligare, handelsvägar konstruerades och mycket tid lades på att bygga upp de delar av kontinenten som anslutit sig till Imperiet. Att ta över Cordotiva glömdes lite bort, och tack vare de ständiga leveranserna av vapen så fanns ingen anledning att bli påmind.

År 431 - Nordliga blickar

Ava von Kathia, hon, blev Imperator efter Amail år 431, och hade inte lika fridfulla planer som sina företrädare. Istället blickade hon norrut mot de Västra Rikena, och började planera för erövring bortom bergen. Fast besluten att expandera Imperiet marscherade Imperator Ava med en armé norrut för att försöka ta över Tekozad, men mötte motstånd från en allians mellan Tekozad och deras grannland Rasvania.

Erövringsförsöket pågick i ett par år tills Ava blev tillfångatagen av fiendesidan. Imperiet misslyckades med att få tillbaka sin Imperator, och Tadeu von Kathia, han, tillsattes istället. Tadeu avbröt erövringsförsöket helt och tog tillbaka alla trupper till Imperiet. Soldaterna som föll i striderna i bergen lämnades kvar till förmån för snabb reträtt.

År 500 - En, för ovanlighetens skull, oblodig erövring. Eller?

Imperator Tadeu gav dock inte upp på erövringsplanerna norrut helt och hållet, och sägs ha skickat en delegation till Rasvania för att förstöra en fredsförhandling mellan Rasvania och Taronne, i hopp om att försvaga länderna för en kommande erövring. Under denna period började grupper med rebeller i Taronne planera för en statskupp, trötta på de skattereformer Taronne satt upp.

Imperator Tadeu riktade sedan blickarna söderut, och började se över möjligheterna för erövring av Cordotiva. Förhandlingar påbörjades i hemlighet och när den imperiska armén marscherade in i Cordotiva möttes de inte av en försvarande här, utan en knäböjande Coronet Rinieri de Zorzoi, han, som överlämnade den uråldriga Cordotivaspiran utan motstånd. En snabb ceremoni hölls och Cordotiva anslöt sig formellt till Imperiet.

Stora delar av folket i Cordotiva höll inte med om beslutet att ge upp sin frihet, och ett inbördeskrig inleddes efter att motståndsrörelsen vuxit sig stark. En blodig konflikt i Cordotiva inleddes, och imperiet skickade delar av sina styrkor dit för att hjälpa den lojala sidan i konflikten.

Imperator Tadeu misslyckades med att slå ned motståndsrörelsen, vilket ledde till att imperiet led stora förluster mot Cordotivas motståndsrörelse. Insatsen försvårades ytterligare av att Tekozad passade på att utnyttja faktumet att stora delar av den kejserliga armén var på andra sidan kontinenten, för att använda sina underjordiska tunnlar för att ta sig in i Telam. Tekozad gick in med krutvapen, kanoner och andra explosiva uppfinningar och påbörjade en belägring.

År 502 - Erövringen av Cordotiva och den Svarta Flammans Marsch

För att försvara Telam tvingades Imperator Tadeu att splittra sina styrkor, delar stannade i Cordotiva och delar marscherade tillbaka norrut för att hjälpa vasallstaten. En blodig motkampanj inleddes och Telams vita gator färgades röda av blod. Övertagandet av Cordotiva hade kunnat sluta dåligt, om det inte var för krigsmästaren Atis van Wynoth, hen, också känd som Den Svarta Flamman, som genom strategi och skicklighet lyckades vända situationen vid Cordotiva.

På loppet av sex månader gick det från ett stillastående krig till att motståndsrörelsen backade. Det sägs att Cordotivas regent hade så stor respekt för krigsmästaren att han erkände Atis van Wynoth som sin Imperator framför den redan sittande. Krigsmästaren lyckades därefter driva ut Tekozad ur Telam och tvingade fram en vapenvila.

Garonska Imperiet hurrade den Svarta Flammans krigslist och enorma skicklighet. Vid Garas huvudstad Sedora välkomnades krigsmästaren hem med en parad och jublande folkmassa. Atis red ända fram till Imperatorns tempel, raka vägen in i tronsalen och avrättade Imperator Tadeu utan något större motstånd. Statskuppen kom att minnas som Den Svarta Flammans marsch och varade endast en kväll. Det lilla motstånd som gjordes mot krigsmästaren tystades ner av folket själva när de ställde sig på Atis van Wynoths sida. Redan morgonen därefter kröntes hen till Imperator Atiwyn den första, följt av avrättningar för de som inte erkände hen som Imperator av det Garonska Imperiet.

Under de resterande åren har Imperator Atiwyn säkrat sin makt genom stabilisering av imperiet och snabba nedslag mot påbörjade uppror i sina vasallstater. Imperiet har aldrig varit så stabilt som nu, även om Imperatorn har samlat på sig en del skulder. Detta gör att några återigen börjat blicka mot de Västra Rikena för ett nytt krig och för att vinna imperiet mer heder och ära.