Lyktbärare

Lyktbärare är ett viktigt undantag i monstersläktet nekrofag. Det må vara en överdrift att kalla lyktbärare intelligenta, men att de besitter en lömskhet och en illvilja som inte ens vildalver når upp till är utom allt tvivel. I lågländerna är det rentav så att stigfinnarna vägrar att resa då dimman ligger över markerna. En stigfinnare berättar att om diset drar in när hen passerar ett särskilt träsk så beordras hela följet stanna tills sikten är klar igen - även om det så tar hela natten, ståendes med vatten till armhålorna och blodiglar i brokorna. Lyktbärare har, kanske passande nog, det mest vilseledande folkliga namnet av alla necrofager.

En lyktbärares huvudsakliga jaktmetod är att separera resesällskap från varandra. Genom en form av magi som ännu är undermåligt studerad kan dimman manipuleras så att både ljus och ljud förvrängs på subtila vis. Lyktbärare jagar alltid ensamma. En kamrats rop hörs plötsligt från ett annat håll än tidigare, och på så vis leder lyktbäraren offret mot sin död. Det händer att lyktbäraren använder ljuset som den alstrar från en hålighet i bröstkorgen eller från ögon och mun för att lura offret direkt till sig för att döda med klor och tänder, men det är minst lika vanligt är att offret leds över kanten till en ravin för att slås ihjäl av fallet eller in i en grotta där lyktbäraren kan stänga in dem för senare konsumtion.

Utseende

Namnet Lyktbärare gör anspråk inte på ljuset i dimman, utan på dimman själv och därför inte ska förvirras med Irrbloss. Ett vanligt missförstånd är att lyktbärare bara jagar i dimma. Sanningen är att om vädret är sådant att ingen naturlig dimma uppstår så skapar lyktbäraren sin egen. De förekommer bara på platser där en naturlig dimma kan uppstå, så som sankmarker, bergspass och runt floder och sjöar men de har också dokumenterats vandra mellan jaktplatser.

Därför är det svårt att faktiskt beskriva en Lyktbärares fysiska form då den kan lätt skifta utseende beroende på situation och omgivning. Men de som sätt en Lyktbärare på nära håll breskrivs på följande sätt: Lyktbärare är generellt bra mycket större än sin kusin, dränkare, särskilt huvud och händer är oproportionerligt stora och de saknar också de fenor, gälar och simhud som är typiska för dränkare. Det händer att lyktbäraren använder ljuset som den alstrar från en hålighet i bröstkorgen eller från ögon och mun för att lura offret direkt till sig för att döda med klor och tänder.

Utbredning

Du hittar oftast Lyktbärare vid ensliga stigar, öppna fält och kanten av sjöar under de årstider då dimman är som tätast.

Du möter vanligast detta monster här: Albeir Caphar Gara Nexalia Romembergh

Anmärkningsvärda möten

Inga anmärkningsvärda möten har vid detta tillfälle nedtecknats, skulle du möta en FÖLJ ALDRIG EN LYKTBÄRARE.