Den Klanlösa Konflikten

Under vårvintern 523 utförde de klanlösa i Albeir en serie räder på Taronnes nordliga territorium vilket kulminerade när deras samlade här attackerade baronit Clonnon i Guille. Taronne och Coronet Kira Skaldhjärta rustade en här i april 523, men förklarade officiellt inte krig mot Albeir.

Kriget tog nästan tre månader av skärmytslingar, operationer, och större slag. Efter att ha jagat de klanlösa fram och tillbaka mellan bergen i norra Taronne fångades merparten av dem in i ett trångt pass där de nedkämpades i ett slag som kom att bli en ren massaker. En annan del av Taronnes här belägrade en stad i södra Albeir där flera av de klanlösa befann sig tillsammans med de flesta av sina ledare. Problemet var bara att staden lydde under en av de mindre Klanerna som inte tagit del i härjningarna, men som inte för den sakens skull ville ha en här från Taronne klampande på sitt territorium. Det blev inte bättre när Taronnerna bestämde sig för att göra slut på belägringen tidigt genom att storma och bränna staden.

De klanlösa attackerar Taronne

Början av mars 523

En liten grupp klanlösa dyker upp vid ett gods i Baronit Clonnon – ett av Taronnes nordliga baronier, i hertigdömet Guile. Clonnons garnison rustar snabbt på och då de är både numerärt och materiellt överlägsna driver de kvickt banditerna på flykt. Under jakten leds de dock genom stycke skog och finner sig plötsligt omringade av klanlösa – en betydligt större här än någon hittills trott att de klanlösa skulle kunna uppbringa. Endast två personer i Clonnons garnison lyckas ta sig fly, och rusar söderut. De förföljs, jagas och spåras av klanlösa. Till fots skyndar de genom terrängen, men endast en lyckas ta sig till säkerhet och få iväg ett meddelande till huvustaden och coroneten: de klanlösa har en armé. Norr behöver hjälp.

Kira Skaldhärta skickar sin armé

April till maj 523

När Coroneten nås av nyheten från norr skickar hon en kallelse till ädlingarna i Taronne med en uppmaning att skicka soldater. Coroneten och Lilla Rådet beslutar dock att inte förklara krig mot Albeir och kallar därför inte heller till allmän mobilisering av Taronnes styrkor. Trots den frivilliga kallelsen väljer många titelhållare att skicka soldater eller andra resurser till krigsfronten. Själv skickar Coronet Skaldhjärta halva Liljekompaniet. Den klanlösa armèn fortsätter att härja i gränstrakterna mellan Guinea och Albeir under våren. Under april månad rör de sig från gränsen mot Loi mot kusten men när de kommer fram möts de av Taronnes flotta som utgått från Etrette.

Fartygen landsätter en större styrka i Albeir och de marscherar ner i riktning mot Taronne, drivandes de klanlösa söderut mot den Taronnska huvudstyrkan som marscherat över fastlandet. När de klanlösa konfronteras med huvudstyrkan utspelas ett fältslag, första veckan i maj månad. I en dalgång på gränsen mot Guinea anfaller de båda arméerna varandra och Taronne lyckas använda sitt fältartilleri med förödande resultat. De klanlösas armé delas upp i två styrkor som ger sig av i olika riktningar: öst och väst.

Västra hären

Juni till början av juli, 523

De klanlösas västra här flyr mot kusten där de belägrar en gammal alvfästning i nordvästra Guile. Vägen till fästningen är förrädisk och de klanlösa sätter upp sitt artilleri på strategiska platser och ådrar Taronne stora förluster när de blir beskjutna med artilleri och får stenras neddragna över sig. Taronnes här tvingas temporärt dra sig tillbaka, men musketörerna lyckas under en strategisk operation eliminera de klanlösas vapenförråd och den Taronnska armén tvingar de klanlösa att evakuera alvfästningen. Från alvfästningen flyr de kvarvarande klanlösa, därbland många av deras ledare, längs kusten till den lilla staden Acrinhold. Acrinhold är en liten och välbefäst stad på Albeirs södra kust. Den styrs av den lilla klanen Acrine – en klan vars makt och inflytande främst kommer från kontrollen av den flod som löper ut till havet och som möjliggör storskalig handel. Det är oklart hur de klanlösa tog sig in i Acrinhold, men de släpptes in och barrikaderade sig i staden.

När de Taronnska styrkorna väl nådde Acrinhold fann de staden låst. En belägring inleddes och Taronnerna påbörjade förhandlingar med stadens makthavare – Laird Tahmas Acrine – om att överlämna den Klanlösa hären eller åtminstone öppna portarna och låta taronnerna rensa stan åt dem. Laird Tahmas Acrine vägrade, och gav inget motiv till hens vägran.

Taronne fortsatte belägringen och ansatte staden från land och hav då anslutning från flottan anlände. Taronne utförde ett flertal misslyckade försök till att ta sig in i staden innan de till slut lyckades en natt i början av juli 523. Vad som följde var en snabb och på många sätt hänsynslös nedgörelse av de Klanlösa och alla de som lierat sig med dem, och Acrinhold sattes i brand. Det är oklart vad som orsakade elden, men den var förödande nog att enbart spillror nu återstår av staden. Laird Acrine har inte setts till, död eller levande, sedan staden föll.

Östra hären

Juni till början av juli, 523

Den östra halvan av den klanlösa hären blir förföljda österut mot bergen i Loi av det tarronska kavalleriet och delar av armén, inklusive Coronet Skaldhjärta. På väg mot Loi luras den taronnska armén in i en träsk. Framför allt kavalleriet lider förluster i de sanka markerna, och de klanlösa terroriserar taronnerna nattetid genom räder och anfall. Taronne lider förluster dagligen, men lyckades tillslut ta sig igenom träsket och forcerar in de klanlösa i bergen på gränsen mot Chamilmont.

De klanlösa utnyttjar sin kännedom om terrängen bland de vindlande passen för bakhåll och fortsatta attacker mot den tarronska armén som inte kan använda sitt artilleri i de trånga passagerna. Den fjärde natten efter ankomsten till bergspassen, tredje veckan i juni, lyckades en grupp av de klanlösa ta sig in i ett av Taronnes stabstält och dödade samtliga närvarande officer. Tumult utbröt och ett större anfall av den östra klanlösa hären inleddes. Taronne lyckas nätt och jämt hålla ställningarna under natten.

När morgonen gryr och de klanlösa faller tillbaka in bland ravinerna går Taronne in i stabsläge och lyckas det par dagar senare tvinga in de klanlösa hären i ett bergspass med enbart en ingång. Slaget, som stod första veckan i juli, blev en blodig och hänsynslös sammandrabbning som präglades av våldsamt motstånd från de klanlösa, som inte hade något att förlora. Inga fångar togs och ingen nåd visades under striden. Samtliga klanlösa nedgjordes.

Krutröken från de inledande salvorna svepte snabbt in slagfältet i en tjock och kvävande dimma, vilket tvingade soldaterna att i stor utsträckning kämpa på nära håll med bajonetter, värjor, knivar, knän, knytnävar och till och med tänderna. När striden till sist ebbade ut återstod knappt 600 soldater på Taronnes sida, och ingen av de klanlösa överlevde striden.

Reaktioner och efterdyningar

Albeir har ingen officiell ställning till kriget i och med deras klansamhälle, och de enskilda lairds har en delad uppfattning om händelseförloppet. För vissa var det en självklar sak att Taronne städade upp bland de klanlösa, medan andra tyckte att Taronnes armé inkräktade på deras marker. Att Taronne och coroneten inte officiellt förklarade krig har också orsakat osämja.

Under Coronetens årliga visit till hennes jaktstuga delades det ut medaljer till Liljorna samt Taronnska soldater. I samband med medaljutdelningen lämnade musketörerna över de klanlösas fana till Coronet Skaldhjärta. Dagen efter att coroneten mottagit fanan tog sig en mindre grupp klanlösa sig in på jaktgården och lyckades återta fanan. Coronetens trupper och besökare nedgjorde ett antal av de klanlösa, men några individer försvann i skogen med fanan.