Levingeir
Föreställ dig att en åskvigg föds med kroppen av en reptil. Dess hud är täckt av ett fält av vassa, glänsande taggar; pulserande med så kraftfull energi att de kan avfyra urladdningar i form av ljungeldar. Levingeirs rörelser är otroligt snabba, så snabba att det tycks som om de uppenbarar sig och försvinner likt en blixt från klar himmel. Dessa bestar förekommer mestadels i östra Ekaya. De föredrar öppna och karga platser, där de kan röra sig obehindrat. Det sägs att den som kysser en Levingeir aldrig behöver vara rädd för åskans muller eller åskviggar.
Utseende
Levingeir är en avlång, trubbnosig ödlebest, med starka bakben och en robust bringa. Deras halsar kan röra sig lika smidigt som en ormkropp, men bara på våglängden. Besten kan knappt röra huvudet upp och ned, och svansens spets ligger i lod med huvudet. Deras fjäll täcks av pyramidformade spetsar, som på håll ser trubbiga ut, men de är vassa som rakblad. I sol- och månljus glänser de likt olja på vatten, och man kan då och då se små urladdningar dansa mellan spetsarna. Levingeirs brukar vara grå eller bruna till sin färg, med ljusare partier på undersidan av kroppen.
Egenskaper
Levingeirs producerar stora mängder av bioelektricitet, som de med hjälp av väven kan avlossa från spetsen av sina taggar. De kan inte styra dessa åskviggar, men äldre levingeirs är klipska nog att kunna välja varifrån på kroppen de aktiverar sagda urladdningar. När de gör detta så vänder de gärna kroppsdelen mot sitt byte, vilket ökar chansen att blixten träffar sitt mål.
Levingeirs är svagt magnetiska, och drar till sig mindre föremål av metall som fastnar på deras kroppar.
Levingeirs har tjocka lager med hud och fet som isolerar dess muskulatur från sin egen elektricitet. Genom att räta ut sin kropp bildas det en organisk strömledare som hindrar ljungelden att passera dess vitala organ. Denna egenskap försvinner när bestens hjärta inte slår, men med alkemiska preparat och mycket arbete går det att garva huden till en läderrustning som avstöter elektricitet. Det finns två historiska monsterjägare, Caldéen Calcifer och den ökende “Morgonstorm” som bar levingeir-skinn på sina rustningar. Det sägs också att Stormfågelns främste, levande jägare bär en mantel och mäktiga axelskydd av levingeirläder.
Utbredning
Dessa elektriska reptiler finner man främst i öst, speciellt i Tekozad och Zelicáj, men de har även synts till längs med Astrabergen. I Tekozads västra del, där marken saltats och bränts, kan man hitta en ovanlig mängd med vidundren. De har en förkärlek till just salt, och man kan hitta spår efter deras räfflade tungor på saltstenar, både i vildmark men även i boskapsinhägnader. Levingeirs undviker gärna skogar, där deras hastiga rörelser lätt får dem att dundra in i hinder och på så vis öka risken för skador och minska lyckosam jakt. De skyr sankmark och kuststräckor, då de inte kan simma. En levingeir är som mest sårbar när de söker sig till små vattendrag, som regnpölar och åar. Levingeirs övervintrar inte på samma sätt som andra monster. De går ned i en slags drömsk dvala, men de är fortfarande aktiva. De söker sig märkligt nog närmre Vildmarkens gränser under de kallare månaderna av året.
Skrock och Sägner
Skattätare
Levingeirs älskar allt som har med silver och guld att göra. Får de upp vittring på en tung peningpung, eller förgyllda navhylsor på en sprillans ny droska, så kommer spåra denna doft tills den eller innehavaren är död. De sväljer ädelmetallen med glupande frenesi, och rör sig snabbt hemåt. Väl i sin lya så kräks den upp vad den stulit, och ruvar sedan på sin skatthög likt hönan på ägget. Den som är listig kommer garanterat att finns rikedomar från forntiden om de vågar sig in i ett Levingeirnäste.
Stormkyss
Det sägs att den som kysser en Levingeir blir välsignad av Vakelane, tack vare sitt oerhörda mod. Efter denna passionerade kyss kommer inga blixtar någonsin att skada den tappre igen. Hen kan klä sig i tyngsta plåt, med ringbrynja rasslande över skjorta, klädd i de vackraste ädelmetaller, och rida ut i stormens klimax. Ingen blixt skall slicka dennes kropp, och ingen åska skall bullra i hens öron.
Sagan om Ödlan och Draken
I tidens gryning, när världen Ekaya ännu bara var en outgrundlig dröm, hamnade gudarna Myvmare och Vakelane i dispyt. Myvmare, naturens första frö, vävde jordens gröna slöjor och blomstrande marker. Vakelane, passionens härskare, tände eldarna av känsla och lust i världen. Men deras sinne för skapelse förenades inte fullt ut. En dag, under en diskussion om vädrets växlingar, skilde sig deras åsikter åt. Myvmare strävade efter stillhet och lättnad, medan Vakelane drömde om stormar och åskväder som kunde spegla passionens hetta. Deras meningsskiljaktighet exploderade i en vredesfull konflikt, och ur deras oenighet föddes ett monstrum — Levin, tordönsdraken vars vingar sände stormar och åskknallar. Den hotade att förevigt skymma Astralas med sina åskmoln och ljungeldar, och gudarna insåg att deras skapelse hotades av mörker och förstörelse. Phimis, den visaste av gudarna, såg mot skapelsen och insåg att enbart en varelse kunde vara Ekayas räddning. I öst hade gudarna gett liv till en ödla, vars yttre var svart som sot, men dess inre liknade ässjans glöd. Geir var dess namn, och den var den första och enda ödlan i Ekaya som skänkts talets gåva. Myvmare och Phimis gick till Langisele, och en plan smiddes mellan de tre. De visste att deras vilda syskon, Dimisitra, aldrig skulle gå med på denna list, så Vakelane tvingades distrahera den kaotiska guden på annat ort. Langisele och Myvmare bad Geir att fånga Levin is sina käftar, för än hade ingen eld, varken jordisk eller himmelsk, undvikit ödlans glupande hunger och fängslande inre. Ödlan lovade att fånga Levingeir, trots att den visste att detta skulle bli dess, och sitt släktes, död. I utbyte bad den att få bli en väktare vid Malströmmens kant, och att få smaka av de levandes värme. Gudarna gick med på detta avtal, och ledde Geir till Levins nästa. Med maktens ord: Pelarnas lag och Naturens urkraft, fängslade de Levin i Geirs gap. Vad gudarna ej visste, var att ödlan bar ägg inom sig, och dessa befruktades av åskviggars makt och eldljungens kraft.
Så kom det sig att monstret Levingeir föddes av gudarnas nyckfullhet, och de härjar än idag mot östern, det land där tordönsdraken ruvade på en framtid av enbart hällregn och åskviggars dån.
