Blodhundens Monsterjägarskola

I centrala Albeir ligger en vid våtmark som är känd vid två namn, Bog-Feidh eller Loch-Feidh. Under sommar och vinter hänger tung dimma i slöjor över myrar och gyttjeslätter, men när vårfloden eller höstregnen kommer täcks nästan all mark av en vidsträckt sjö som breder ut sig över flera mil. Här bor det mycket få människor, men inte för att miljön är ogästvänlig. Bog-Feidh är tätt med älvor och alla sorters fä som driver ut alla som försöker bosätta sig. Mitt i våtmarkerna står dock en bergskulle. På den bara stenen är det byggt en borg som tornar sig upp genom dimmorna. I denna borg, Beinnbuirgh [benn-bErra], ligger Blodhundens Monsterjägarskola. Förutom de obarmhärtiga omgivningarna omges Beinnbuirgh av en hög koncentration av Albeirs karaktäristiska Älvfolk och varulvar. Det sägs också att det lever enhörningar kring borgen, och att se en är ett omen för god jaktlycka.

Traditioner

Blodhundens Monsterjägarskola är en karg plats att bo på, även jämfört med resten av Albeir. Våtmarkerna där Beinnbuirgh står låter inte många resurser att forslas in till borgen, utan all mat behöver fångas av Blodhundens monsterjägare. Jägarna och deras Lärlingar lever av nödvändighet under rustika förhållanden och firar varje gång ett jaktlag kommer tillbaka från en jakt ute i världen, då de ofta har med sig lyxvaror som kryddor, exotiska viner, eller kuriosa uppfinningar utifrån.

Till skillnad från andra monsterjägarskolor som kan söka ett övertag på Stigen så använder Blodhundens jägare varken magi eller alkemiska preparat i sin kamp mot världens monster. Istället är det stora jaktlag som med kunskap, förberedelser och samarbete skaffar sig jaktlycka.

Vict Brynn & Faelán

Inom Blodhundens Monsterjägarskola vördas Vict Brynn och hennes hund Faelán som skolans skyddsandar och urjägare. Enligt albitisk tradition betraktas de inte som gudar, utan som de första väktarna av jaktens och lojalitetens väg. Deras tretton nätters kamp mot Vildföljet och det fjortonde nattens offer ligger till grund för Blodhundens moraliska kod och syn på plikt och lojalitet.

Brynn grundade inte Beinnbuirgh, men enligt skolans äldsta berättelser fanns hennes spår där långt innan den första stenen lades. Enligt sägnen var det när platsen upptäcktes som jägare fann ett stycke mark som vägrade ta emot kroppar. De grävde, och fann benfällor, vargkäkar i cirkel och spjut skurna ur älgben. De äldre visste: här hade något större stannat till.

Sedan dess sägs Brynns ande vaka över Beinnbuirghs dimhöljda salar, och Faelán gå i skuggorna mellan de gamla ekarna. Deras närvaro har blivit ett löfte och en varning.

Det sägs att jaktlag som viker från varandra i strid mister Brynns välsignelse, och förblir vilsna på Stigen. Men de som faller med sin följeslagare vid sin sida förs varsamt över till nästa värld, ledda av tassar som inte lämnar spår.

Riter och tro i Brynns namn

Välsignelsen:

Innan varje jakt viskar jägaren: “Brynn vakar, Faelán går vid min sida.” Orden är både bön och ed, en påminnelse om det eviga bandet.

Tassblodsdagen

Den ceremoni där en jägare binds till sin hund, tidigare endast kallad avslutningsprovet, har med tiden kommit att kallas Tassblodsdagen, i Brynns och Faeláns namn. Hjärtbandet som binds under ceremonin symboliserar deras eviga lojalitet

Hjärtbandet & Faeláns bok

När ett jägarpar godkänts, flätas ett hjärtband av päls och rotfiber mellan dem. Det symboliserar deras blodsförbund, ett löfte att aldrig överge, aldrig tystna, aldrig glömma. Vid initieringen får varje jägare sin hunds själanamn inskrivet i Faeláns bok ett hemligt arkiv bestående av en stencirkel djupt i Beinnbuirghs träskets hjärta. Endast jägaren, hunden och skolans invigda känner detta namn. Det sägs hålla deras själars tråd samman, även om döden skulle riva dem isär. Dagen då detta sker är en högtid vid Blodhunden fylld av jakt och fest, och kallas för Tassblodsdagen.

Begravningsriten:

Om ett par faller i tjänst, bränns deras kroppar tillsammans. Deras aska begravs i helgad jord under Brynns namn, så att deras spår aldrig går förlorade.

Trettonnatten:

Den trettonde natten efter varje jakt hålls helig. Jaktlagen fastar, drar sig undan och minns Brynns tretton nätter i skogen. Inga hundar får jaga den dagen. Allt sker i tystnad – en stilla vördnad inför döden och det band som övervinner den.

Lärlingstiden och Jaktlag

En lärling som tas in på Blodhunden börjar sin träning genom att tilldelas en hundvalp. Lärlingar delas in i jaktlag redan från början, efter de valpkullar som deras hundar tillhör. Urvalsprocessen som avgör vem som tas in på skolan anses räcka som att de ska överleva resan genom träsken till borgen. Vartefter lärlingarna tränas väntas de också träna och ta hand om sina hundar, och de får lära sig att jobba som ett lag, både med sina hundar och varandra.

Först efter några år anses laget vara tränat nog för att bli fullbordade monsterjägare. Men innan laget får ge sig ut på egen hand väntar ett slutgiltigt mentalt test då lärlingarna instrueras att dräpa sina hundar. Vanligtvis samlar ett fåtal mod nog att göra som de blivit tillsagda. Efter det följer nya instruktioner - de som inte slaktat sina kamrater får beröm för att ha klarat testet. De har visat att laget alltid kommer först och att alla räknas som en likvärdig del av familjen. Därefter slängs de som misslyckades ut ur borgen, och det nyblivna monsterjaktlaget får sitt första rov i de som vände ryggen åt sina kamrater och syskon - de som satte sin egen ambition före familjebandet de alla bundit till varandra.

Blodhundens monsterjägarskola är som en egen Albeirsk klan, med jaktlagen som tränas likt nya generationer i familjen. Samarbetet och vänskapsbanden är det viktigaste dessa härdiga jägare har.

Bandet mellan jägare och hund

Hos Blodhundens monsterjägarskola är bandet mellan jägare och hund en av skolans mest grundläggande och heliga principer. Enligt traditionen är dessa band inte enbart emotionella eller praktiska utan de är också själsliga och eviga. Jägare och hund ses som två väsen sammanvävda av ödet, förenade i en gemensam väv.

Själaflätning

Under initieringsriten när en lärling godkänns som fullvärdig jägare och deras hund når mognad, knyts det så kallade hjärtbandet. En ceremoni där en fläta av päls och rotfiber binds kring hundens halsband och jägarens arm. I samband med detta avslöjas även hundens själanamn, som skrivs in i Faeláns bok, ett mystiskt arkiv djupt inne i Beinnbuirghs hjärta.

Själanamnet är hemligt och får endast kännas till av jägaren, hunden och skolans invigda. Namnet representerar det sanna bandet, och skyddas från Älvfolk som enligt folktron kan stjäla eller korrumpera namn. Därför får varje hund också ett tilltalsnamn som används öppet, ofta ärvt från äldre generationer inom jaktlaget. "Två hjärtan, en rytm. Två kroppar, ett öde."

Straff för de som bryter bandet

Att svika sin följeslagare är en av Blodhundens grövsta synder. Om en jägare överger sin hund, lämnar den att dö, eller sviker sin ed, sägs Faelán själv riva deras namn ur boken. Dessa jägare förlorar sin väg i dödsriket, och får aldrig återse sin själsfrände. De blir namnlösa i döden utan skall, utan riktning, utan väktare. Och ett öppet kontrakt utfärdat av Blodhundens Monsterjägare.

Återfödelse och Skallet

Blodhundar tror att bandet mellan jägare och hund överlever döden. Om en hund dör på Stigen, dör inte själen. Enligt skolans tro kommer hundens själ att återfödas, men väntar i stillhet på att jägaren ska känna igen dess skall.

Skallet

På Blodhunden talas det om Skallet, ett drömlikt ylande som ibland hörs av jägare som förlorat sin hund. Det sägs vara Faelán själv som leder själarna samman på nytt.

Detta fenomen, en känsla av igenkänning, en röst i vinden eller ett pulsslag mot handen. Det markerar att bandet har vävts samman på nytt. Många jägare som förlorat sina hundar ger sig ut i världen för att lyssna efter Skallet. Vissa väntar i åratal, andra hör det inom dagar. Återförening kan ske först efter några månader, ibland kan det ta upp till tolv år.

Det är nästan plikt för en blodhund att inte återvända till skolan utan sin själshund. Istället vandrar de världen över, ensamma, med örat mot vinden och hjärtat öppet, i väntan på att höra sin hund ropa efter dem. Dessa vandrare kallas ibland för Skallvandrare och möts alltid med vördnad om de återvänder.