Alvrikets Storhet och Fall

De Forna Alverna (Lindalë-alverna)

Lindalë-alverna [linn-DAH-le] kallades de alver som levde under alvernas stormaktstid i Laurelindórinan [lau-re-linn-DOO-ri-nann]. Alverna på denna tid hade en livslängd på flera tusen år tack vare sin starka koppling till den magiska aspekten Liv. Till följd av deras långa livslängd var de inte särskilt många till antalet, speciellt inte i förhållande till [[Folk#Orcher|orcherna och människorna som med sina kortare livslängder och högre dödlighet producerade betydligt fler avkommor. Alviska barn föddes sällan, eftersom varje ny alv var en investering på hundratals, om inte tusentals, år.

Alla alver tillhörde inte Laurelindórinan, men de som inte var en del av det sågs generellt sett ner på av lindalë-alverna, som såg sig som mer kultiverade bakom sina murar och palatsväggar.

I princip alla lindalër var magiskt kunniga, en del mer än andra, men den absoluta majoriteten brukade magi i någon skala. Vanligast var just aspekten Liv. De som valt att viga sitt liv åt magins konst och uppnå högre magisk kompetens och skolning fick titeln Isqua [ISS-qwah].

Liv kunde hela skador, bota sjukdomar, få grödor att växa, forma träd och levande materia, skapa livskraft, och så vidare. Det var en mycket potent magiaspekt som var svår att kontrollera. Istället behövde en forma och begära aspekten, vilket oftast gjordes med hjälp av sång. Magiska ritualer som involverade Liv skedde allt som oftast med hjälp av musik och sång, och vävde samman aspekter i ett nät av melodier och stämmor.

De flesta lindalër klarade av grundläggande helning, att sjunga fram blommor i hemmet och få träd att växa åt ett särskilt håll för att undvika byggnader, men för de verkliga stordåden krävdes en Isqua, som med sin fördjupade kunskap kunde åstadkomma de stordåd lindalë-alverna oftast associeras med.

"Vildalverna"

Alverna som inte tillhörde Laurelindórinan kallades “Heclana” [he-KLA-nah] av lindalërna i nedsättande ton, men “Aranya” [ah-RANN-jah] av sig själva. Dessa alver hade övergivit den extravagans och överdådighet som alvriket innebar, och istället bosatt sig på landsbygderna och i skogarna. Även dessa alver kunde bruka aspekten Liv, men gjorde det ofta på andra sätt än lindalërna. Istället för att tämja naturen med magin ämnade de förstärka och skydda den.

Lindalërnas syn på döden

Eftersom brukandet av Liv markant förlängde deras livslängd och gav dem möjlighet att såväl hela sår som bota sjukdomar, fick många av lindalërna en väldigt vinklad syn på döden; de skydde döden i allt utom det naturliga åldrandet. Att dö av ålder var hedersamt, och att ens yttre visade att en började bli gammal var positivt eftersom det signalerande erfarenhet och vishet som enbart kan uppnås av att bli gammal. Att dö på något annat vis ansågs vara till följd av ett bristande samhälle, och mord var förenligt med förkastning och total isolation från de andra alverna.

Inställningen till döden ledde till att alverna nästintill aldrig stred till döden, inte ens när de gick i krig dödade de varandra. Skador respekterades och en skadad alv tilläts söka vård och återhämtning. Krig var därmed också en sällan förekommande situation, utan eventuella osämjor löstes på andra vis eller med hjälp av dueller till första, andra eller tredje skadan, men aldrig till döden.

Alvrikets Historia

Alvriket Laurelindórinan [lau-re-linn-DOO-ri-nann] sträckte sig över det som i dagsläget innefattar delar av både De Västra Rikena och det Garonska Imperiet, men också delar av det som nu är obeträdbar Vildmark. Riket skapades av tre alviska syskon, Irilinn, Sirinahtar och Necestel, som genom framförallt diplomati och hjälpinsatser visat sig värdiga samhällets lojalitet och tillit och lyckades utvidga hovet de föddes in i. Även om syskonen inte alltid höll med varandra, höll de allt som oftast enad front utåt och arbetade ständigt för ett starkt, stabilt och ståtligt rike.

Irilinn [ir-I-linn] var den äldsta och mest skickliga sångaren av de tre. Hans förmåga att väva melodier och magi var ohörd på resten av kontinenten och det sades att hans sånger kunde framkalla vilken känsla han än önskade i sina lyssnare. Med sina magiska färdigheter kunde han väva fram nästintill vadhelst han önskade ur småsten, och han anlade såväl jordbruk som tempel som hospital. Som ung blev han ofta utnyttjad för sina kunskaper, men med åren växte han till att bli en striktare individ, alltid mån om att värna om sitt folks bästa.

Sirinahtar [sir-I-nah-taar] var mellansystern. Hon var en skicklig general tillika stridsmagiker och kompetent på slagfältet. Trots sin kompetens var hon inte konfliktsökande, utan menade att ett samhälle behövde en stark, men trygg, ledare för att frodas. Oerhört skicklig i den väpnade konsten, men också diplomatisk och vältalig utanför slagfältet, hade hon en stor styrka soldater som var villiga att följa hennes fana i strid när hon kallade.

Necestel [neck-ESS-tell] var den yngste, ambitiösaste och mest religiösa av de tre syskonen. Född utan magiska förmågor visade sig hon ha ett oerhört starkt band till Myvmare och fick i tidiga vuxenåldern en anknytning. Djupt fokuserad på de religiösa aspekterna i ett magigrundat samhälle, agerade Necestel till stor del diplomat och rådgivare till sina syskon, och reste runt och predikade såväl som bad för omkringlevande folk. Tillsammans med sin partner, tillika stjärnmagiker, Tenaria, utforskade hon även andra dimensioner i Myvmares namn genom Astralvandring.

Laurelindórinan var uppbyggt kring struktur och perfektionism. Deras långa livslängd gav dem tid att förfina allting in i minsta detalj, och att lägga ett par årtionden på ett och samma konstverk var inga konstigheter. Detta, i kombination med deras stora tilltro till sina magiska förmågor, ledde till ett långsamt utvecklande folk som motsatte sig drastiska förändringar. Det som tog de övriga folken ett par år att utforska och övervinna, kunde ta alverna flera hundra år att acceptera var värt att utforska.

Tiden innan undergången

Födda till de tidigare regenterna i det lokala alvhovet Imlothidir såg syskonen, när de tog över styret, skäl att expandera sin familjs makt och lägga mer mark under sin fana. De valde att döpa om sitt hov till Laurelindórinan och började expandera.

Till en början sågs Laurelindórinan som ett givmilt rike, de hjälpte med glädje till att stötta de mer kortlivades besvär, botade sjukdomar och garanterade goda skördar. Generation efter generation av människor ansåg att alverna var för det bättre, och sakta men säkert sträckte sig riket över nästintill hela Ekaya.

Med storhet kom också prioriteringskrav. Med ett större område under sin fana, och allt fler munnar att föda, ökade kraven på regentsyskonen. Istället för att vända blickarna utåt vändes de inåt mot alverna själva, och deras egen storhet. Hjälp som tidigare delats ut till människobyar och orchklaner började dras tillbaka till förmån för lindalërnas egna tillväxt.

Den första revolten

Det övriga folket, som inte nödvändigtvis levde i förtryck, men som allt mer exkluderades från alvernas storhet och magiska förmågor, tröttnade på de långlivades arrogans och oförmåga att se längre än vad som gynnade dem. Alvernas livstid ledde till att de övriga folkens problem tedde sig oväsentliga, vad var ett dåligt skördeår eller tio för ett folkslag som kunde sjunga fram mat i överflöd på sina egna åkrar?

Efter flera dåliga år med svält och sjukdomar de tidigare fått hjälp att hantera, tröttnade människorna på att se alvernas överflöd i deras palats. Under ledning av Answald samlades en armé av kämpar som tröttnat på alvernas styre, och alverna hamnade i sin första större skärmytsling mot en enad människofront. Människorna insåg snabbt att deras stridsförmågor knappast nådde upp till de långlivade alvernas, men de hade en fördel alverna inte hade. De stred för att döda.

Ovana vid att hantera dödsfall i sina led drog sig alverna tillbaka i ren desperation. Människorna valde att inte följa efter, utan istället arbeta fram en vapenvila och ett samarbete. Laurelindórinan skulle skicka ut skördekunniga magiker för att hjälpa människorna med sina skördar i svåra tider, mot att människorna slutade attackera och döda förbiresande alver.

Samarbetet höll i ett par mänskliga generationer. Alverna som en gång slagits mot människorna, stod senare och hjälpte deras barnbarnsbarn att förlösa sina kor, så sina åkrar och vårda sina fruktplantager. En början till vänskap började byggas upp, även om många människobarn uttryckte oro för vad alverna kunde göra med sina krafter.

De första blodsalverna

I desperation efter att ha sett sina fränder dö, gav sig vissa av lindalë-alverna in på en mörkare bana efter den första skärmytslingen med Answald och hans kämpar. De började experimentera med gränserna för vad Liv kunde åstadkomma och tänjde på alla regler och lagar de kunde. Genom att kombinera aspekterna på ett sätt som länge varit förbjudet, och enligt vissa även med hjälp av utomvärldsliga influenser, lyckades de skapa de första odöda krigarna, Qualmehtar. De väckte de döda från sin vila, vilket inte bara orsakade stor uppståndelse i alvriket, utan också gav oväntade konsekvenser på såväl magin som världen.

Dessa alver, de som valde att gå denna förbjudna väg, kallades för blodsalverna, döpta efter det blod de offrade i ritualerna som krävdes för att väcka de döda i en process som evigt korrumperade både dem själva och deras magi. Ovälkomna bland de övriga alverna drog sig blodsalverna undan och gick under jord. Med sig tog de de odöda krigarna de skapat, och all kunskap om deras skapelseprocess.

En nedsmutsad fontän

Det ingen visste eller insåg var att användandet av aspekten Liv på detta vis också korrumperade magin de brukade. Föreställ dig en fontän med ett slutet vattensystem. Så länge ingen smuts tillförs till vattnet, förblir vattnet rent. Tillsätter du en droppe färg kommer det inte synas, men när en droppe blir tio droppar, som blir tusen droppar, som blir hundratals tusen droppar, kommer vattnet till slut oåterkalleligen färgas. Det var det som hände med aspekten Liv. För varje mutation blodsalverna genomförde, för varje död de återuppväckte, smutsade de ner aspekten Liv. De magiska trådarna i Väven korrumperades.

Resten av alverna märkte inte av detta till en början. Tio droppar färg i tusentals liter vatten gör inte så stor skillnad, men över tid kommer effekterna smygande. Alvernas helande magier blev sakta men säkert mindre effektiva, det krävdes fler och fler alver för att sjunga fram en skörd, och nog dog de väl aningens fortare än de gjorde innan?

Tid av förändring

Förändringen kom långsamt, även med alvamått mätt, och när alverna insett vad det var som egentligen höll på att hända hade människorna tröttnat. Samarbetet de en gång haft med alverna var som försvunnet. Syskonen hade, återigen, beordrat tillbaka alla sina alver till sina egna bosättningar, i hopp om att bibehålla deras magiska kraft genom antal. Människorna blev därmed ännu en gång utsatta för väder och vind, samt orchattacker från klaner som inte vågat attackera när alverna bidrog med sin styrka.

Till slut tröttnade människorna igen, och vände åter hotfulla blickar mot alverna. Med gamla berättelser i minnet om hur deras ättlingar slagits mot alverna och tvingat fram ett samarbete, samlade sig en ny här och marscherade mot sina forna vänner. Genom rå styrka och förlöst ilska lyckades människorna även denna gång decimera ett antal alver, innan de möttes av något de aldrig sett förut - odöda alvkrigare. Blodsalverna hade bevittnat konflikterna och utnyttjade situationen för att visa upp sina nya kreationer i hopp om att skrämma människorna till underkastelse.

Den här gången var det människorna som flydde efter att bokstavligen ha stirrat döden i ögonen. De retirerade tillbaka till sina bosättningar, förbryllade över vad de bevittnat och skadade av magi de inte skådat innan.

Qualmehtar på vift

De odöda alvkrigarna visade sig inte bara vara effektiva i strid, utan också ett problem på landsbygden. De visade sig vara svårkontrollerade och började ströva fritt utanför blodsalvernas kontroll. Bönder på åkrar och resande på vägar attackerades av dessa kreationer vilket orsakade allt mer oroligheter hos det övriga folket. I tron om att detta var ett planerat attentat från alverna började ett tredje uppror gro. Människorna och orcherna slöt samman i en allians mot det nya hotet, gjorde egna magiska experiment och det som gick till historieböckerna som den Sista Sångens Strid inleddes.

Inledande stridigheter och vapenvila

Alliansen inledde med räder mot alviska gränsbyar och bosättningar, tillsammans med riktade attacker mot resande alver. Det blev ett par blodiga månader för alverna, som febrilt försökte allokera sitt försvar för att skydda sina mer utsatta delar av sitt rike, bara för att mötas av arga kämpar från Alliansen.

Allt eftersom Alliansen tog kontroll över mer och mer mark, började de ge sig på Laurelindórinans yttre försvar i mer riktade attacker, varpå alverna marscherade ut för att möta dem på slagfältet. Utan sin helande magi föll allt fler alver för orcherna och människornas klingor, och även om mången människa och orch föll hade de antalet på sin sida. Sakta men säkert decimerades alverna, och till slut gick Alliansen med på en vapenvila för att diskutera alvernas öde.

Blodsalverna, som visserligen hade bannlysts från sina forna fränder, uppenbarade sig i alvernas läger och presenterade ett förslag som de ännu levande Lindalë-alverna inte kunde tacka nej till om de hyste några som helst förhoppningar kring sin egna överlevnad: Konsten att skapa odöda krigare. Omedvetna om vad detta faktiskt skulle ha för konsekvenser på framtiden, beordrade Sirinhatar alla kvarvarande Isqua att förbereda en enorm, magisk ritual, med resterande kapabla alver som batterier.

Med målmedvetenheten hos ett desperat folk som inte längre ansåg att de hade något att förlora, vävdes ett magiskt nät över slagfältet. I skydd av mörkret bröt de i en enda akt mot såväl krigsettikett som sina egna regler och lagar om brukandet av magi

Den Sista Sångens Strid

Titeln på hela konflikten refererar till den sång som sjöngs när alvriket föll. Det sägs att den var så hjärtskärande, med nyanser av liv och död; av hopp och sorg; av kärlek och desperation, att den svagsinte kunde förlora sig fullständigt till tonerna av magin. Den ovetande Alliansen väcktes ur sin sömn till en himmel som skimrade av kraft, och ljudet av rörelse på det tidigare stilla slagfältet. Alla fallna soldater, alv som orch som människa, hade rest sig igen, och kontrollerade av alvernas magi hade de siktet inställt på Alliansen. Vapenvilan var därmed bruten och kriget tvingades fortsätta. Alla hopp om ett fredsavtal var förbi, och återigen var det på slagfältet deras öde skulle förseglas.

Slaget fortsatte oavbrutet - de odöda krigarna behövde inte vila. Alliansen insåg snart att den fördel de tidigare haft genom att vara fler än alverna, inte längre var till deras vinning. Qualmehtars visade sig återigen vara svårdräpta, och varenda levande som föll för de korrumperades klingor reste sig som en av dem. För varje fallen människa eller orch fick alverna ytterligare en soldat i sina led.

En sista, desperat handling

Denna gång var det Alliansen som drog sig tillbaka, och nu var det deras tur att desperat försöka komma fram till en lösning innan de odöda slaktat dem alla. Insikten slog dem att det bästa sättet att hantera problemet på var att avlägsna källan till de odöda - de sjungande alverna. Genom att studera den magiska väven i skyn kunde de spåra vart alverna sjöng sin sång, och riktade attacker planerades.

En efter en decimerades antalet Isquas som upprätthöll ritualen, och de kvarvarande alverna gav mer och mer av sig själva in i magin. Det påstås att den magiska energin i luften var så stark att den gick att ta på, och så intensiv att håret reste sig och klingor blixtrade.

Till slut var det inte många sjungande alver kvar. Necestel, som under sina resor blivit erbjuden krafter från utomvärdliga entiteter men fram tills denna dag konsekvent nekat, tog, efter att ha sett båda sina syskon falla för Alliansens vapen, kontrollen över ritualen och vände magin utåt, bortåt. Om alverna trodde de var desperata när de accepterade Blodsalvernas erbjudande, var det ingenting mot Necestel när hon öppnade en portal till [De_olika_planen#Ínuast,_Mörkervaggan|Ínuast]] och släppte in Demoner i Ekaya.

En gigantisk, magisk explosion skakade kontinenten, och dräpte såväl alver, som människor som orcher. Alla kvarvarande trådar av aspekten Liv brändes sönder i processen, vilket ledde till att alvriket byggt på dess magi föll såväl bildligt som bokstavligt. Allt som var byggt eller förstärkt av magin raserades, och alvernas storhetstid hade nått sitt slut.

En värld i spillror

När dammet hade lagt sig var Laurelindórinan förlagt till historien, och skakade efter krigets abrupta avslut splittrades Alliansen. Människorna drog sig undan på sin kant, orcherna på en annan, och de få överlevande alverna på en tredje. Skärrade av att se hela sin världsbild ändras var alverna rotlösa och förvirrade.

Människorna tog tillfället i akt och började bygga upp sina samhällen igen. Vana att leva och bruka jorden utan magiska hjälpmedel tog det inte många generationer innan de var tillbaka på banan, om än utan alvernas magiska assistans.

Alverna som överlevt insåg snabbt att de inte hade mycket att komma med, och fann sig själva straffade och oönskade av människorna. De fick skulden för hela explosionen och den otroliga mängd dödsfall den orsakade, och utan sina särskilda magiska förmågor hade de inte mycket att försvara sig med. Istället fann de sig förtryckta, förslavade och som den eviga syndabocken.

Vad som egentligen hänt försvann oroväckande snabbt ur de överlevandes minnen. Vissa menar att det var genom gudomlig påverkan - att gudarna själva ingrep och ändrade folkminnet - medan andra menar på att magin som släpptes lös var stark nog i sig själv att påverka verkligheten. Oavsett vad var det uppenbart att alverna klantat till det, demoner hade nu tillgång till Ekaya, monster började röra sig på kontinenten, och ett nytt land uppenbarat sig på kartan.

Läs Mer

• Den Sista Sångens Strid

Meta/OFF

Den Sista Sångens Strid fungerar som en “soft reset” av Ekaya, där tidigare möjlig magi bli omöjlig, kartan begränsades, alverna hamnade i underläge, och mycket mer. Det gav helt enkelt Ekaya den mörkare tonen som präglar kontinenten idag.

För mer överskådlig information om vad som hände och vad det innebär, se Den Sista Sångens Strid.